När vi fick vår första katt hade jag svårt att sätta gränser och säga åt den vad den fick göra och inte göra. Sån tur att jag har min sambo som verkligen är super duktig med katter. Sätter tydliga gränser, visar vad som är rätt och fel och säger åt dem när det gör nått de absolut inte får göra. 

 

Redan som små kattungar så säger vi åt dem ordentligt, tar dom i nackskinnet och säger nej. Det kanske låter hemskt men kattungen är van att bli tagen i nackskinnet av sin mamma, så den får inte ont eller nått sådant. 
Nu när vi har en till liten kattunge så gäller det att vara med från början. Nej du får inte vara i bommorna ,du får inte vara på köksbordet eller nej du får inte tigga mat. Kan låta konstigt men vi försöker i alla fal att få dem att lära sig det och våra stora katter kan de. Dom vet precis vad dom får göra och inte göra. 

 

Spliff ibland känns mer som en hund än en katt ibland. Följer gärna med när man är ute och går och ska verkligen ha koll på vad man gör på gården. 
Vi har alltid tyckt att det är viktigt att de blir sociala katter, så därför bär vi omkring dom mycket så de är vana att bli ihållna av människor. Vi busar mycket även med händerna och folk säger att man inte ska göra det men de vet att de absolut inte får busa med händerna och ha klorna ute. Jag har aldrig blivit klöst eller biten när jag har busat med mina katter och jag kan i princip göra vad jag vill med dem. Ja, jag har klätt dom i små kläder, jag har gått med dom i koppel, jag har bäddat in dom på konstiga ställen och jag bär dom upp och ner.

 

Gör katten social, det gör allting så mycket mer roligt. Då har du en kompis som vill sova med dig i sängen. En kompis som vill ligga och mysa med dig i soffan. En kompis som vill vara ute på gården med dig. 
Jag är så tacksam för att vi har dom katterna vi har och inte några andra. Sen vet jag inte om det beror på att vi har haft tur med våra katter eller om det är vi som har varit duktiga på att uppfostra dom.